Att kärnkraften inte tillhör framtidens energikällor är säkert de flesta av oss eniga om. Kärnkraften är farlig i alla dess olika led. Uranbrytningen är farlig, driften är farlig och avfallet är farligt. Tjernobyl-katastrofen 1986 satte extra fokus på riskerna med kärnkraften. Risken för så stora katastrofer är möjligen mindre i Sverige, men uranbrytningen och avfallet är också farligt och något vi lämnar efter oss till kommande generationer.
Kärnkraften ska ersättas med många olika åtgärder: bioenergi, vindenergi, solenergi och framför allt energieffektivisering.
Det sägs ofta att vi måste använda och bygga ut kärnkraften för att förhindra en växthuseffekt och därmed ett rubbat klimat. Kärnkraften må vara bättre än exempelvis kol sett till enbart växthuseffekten. Nackdelen är ju att kärnkraften har andra allvarliga brister som exempelvis avfall som måste hållas isolerat under oerhört långa tidsperioder samt att det också innebär en säkerhetsrisk med terrorism.
Kärnkraften ska avvecklas med förnuft brukar det sägas. Det kan sannerligen inte sägas vara fallet under de år som gått sedan folkomröstningen 1980 då en halv procentenhet fler av de röstande valde linje 2 (som ville avveckla på längre sikt) jämfört med linje 3 (som ville avveckla). Som läget är nu kan ett terroristattentat mot kärnkraftverk i något land med konsekvenser liknande de i Tjernobyl sätta igång en panikavveckling. En annan risk är att dagens kärnkraftverk används och rustas upp ideligen vilket i slutändan kan medföra ökade risker. Ingenting håller i evighet - inte heller svenska kärnkraftverk. Vi måste mycket målinriktat ersätta dagens föråldrade kärnkraft med förnyelsebar energi.
Det är viktigt att det byggs passivhus (energisnåla hus) och plushus (ger mer energi än de förbrukar) för att åstadkomma en minskning av den totala energiförbrukningen i samhället.